Margareta Attius Sohlman |
![]() Serbernas politiska kamp mot turkarna och deras behov av hjälp med detta från Rom å ena sidan och de katolska unionsintressena å den andra utmynnade i en lång, svår och tidvis blodig kamp dem emellan. Serberna vände sig till den romerskkatolska västern för att få hjälp i sin kamp mot turkarna. Rom ställde krav på denna hjälp, nämligen att serberna skulle avsäga sig sin ortodoxa tro. Resultatet blev att serberna måste försvara sig både mot turkarna och de västerländska katolikerna. De blev tvungna att försvara både sin nationalitet från turkarna - och sin religion från angrepp från både den romerska katolicismen och från islam. Följden blev att serberna vände sig till det ortodoxa Ryssland, som kunde och ville skydda dem både nationellt och trosmässigt.
Det liturgiska språket kyrkslaviska Kyrkslaviskan var det liturgiska språket både för ryssar och serber. I Ryssland påverkades kyrkospråket sakta av den talade ryskan som omgav kyrkan, klostren och skrivarverkstäderna och vilken prästerna, munkarna och skrivarna hade som talspråk. Resultatet blev rysk kyrkslaviska. I Serbien bildades den serbiskakyrkslaviskan på motsvarande sätt. Detta språk behöll den kyrkslaviska grammatiken, medan dess fonetik adapterades efter den talade serbiskan. Den serbiska kyrkslaviskan tjänstgjorde även som litteraturspråk långt in på 1700-talet. Den medeltida kulturella traditionen fortsattes av några serbiska kloster även under den första tiden av turkiskt förtryck, men den försvagades sakta på grund av samhällets gradvisa förfall. Under 1600-talet besökte serbiska munkar Moskva och fick som gåvor att föra med sig hem liturgiska böcker skrivna på rysk kyrkslaviska. På detta sätt smög sig russismer in i den serbiska kyrkan och dess liturgi, vilket serberna själva ofta inte var medvetna om. År 1617 kopierades i klostret Vozuca i Bosnien Léstvica (Himlastegen) från en rysk bok, som igumenen Longin från klostret Papraca fört med sig från Moskva. År 1620 kopierades Triod /Triodion/ och Panegírik /Panegyrik/ också från rysk kyrkslaviska. Inte bara från kloster i själva Serbien begav sig läs- och skrivkunniga munkar till Ryssland utan även från Hilandarklostret på det heliga berget Athos. Detta kloster hade ett mycket högt anseende hos den ryska kyrkan i Moskva, varför det vid flera tillfällen fick mottaga penninggåvor därifrån. I det serbiska Hilandarklostret samlades ofta även ryska, bulgariska och rumänska munkar. Gudstjänstspråket var kyrkslaviska, som lästes och sjöngs med en uttalat serbisk accent enligt ett ögonvittne från år 1744. Kontakterna med Ryssland hölls levande av de serbiska patriarkerna under den turkiska tiden. Kampen mot den katolska propagandanRom och påvestolen hade sedan medeltiden sett med intresse på Balkanhalvön, och den unionistiska propagandan intensifierades år 1577, när påven Gregorius XIII i Rom grundade Collegium Graecum för utbildning av missionärer till Grekland. Vid samma tid skapades även ett Collegium Illyricum avsett för propaganda riktad mot de ortodoxa länderna Serbien och Bulgarien. Congregatio de propaganda fide grundades år 1622 av påven Gregorius XV, och på så sätt stärktes ytterligare den romerska kurians proselytiska verksamhet. Nu stöddes de romerska missionärernas unionistiska aktivitet på Balkan även finansiellt. För att kunna ge de blivande missionärerna en effektiv och grundlig bas för sitt kommande arbete skapades av påven Urban VIII år 1627 en ny institution, Collegium Urbanum. Där togs många serbiska ungdomar med god skolbakgrund emot. Serbernas politiska kamp mot turkarna och deras behov av hjälp med detta från Rom å ena sidan och de katolska unionsintressena å den andra utmynnade i en lång, svår och tidvis blodig kamp dem emellan. Serberna vände sig till den romerskkatolska västern för att få hjälp i sin kamp mot turkarna. Rom ställde krav på denna hjälp, nämligen att serberna skulle avsäga sig sin ortodoxa tro. Resultatet blev att serberna måste försvara sig både mot turkarna och de västerländska katolikerna. De blev tvungna att försvara både sin nationalitet - från turkarna - och sin religion från angrepp från både den romerska katolicismen och från islam. Följden blev att serberna vände sig till det ortodoxa Ryssland, som kunde och ville skydda dem både nationellt och trosmässigt. Turkarna jagade serberna framför sig väster och norrut till Venedig och framförallt till Österrike-Ungern, och här valde serberna att bosätta sig. Nya svårigheter uppstod genom konfrontationen mellan serbernas tro och den bofasta befolkningens. I dessa områden verkade katolska biskopar från det kroatiska Zagreb och det slovenska Ljubljana för att vinna över serberna till den katolska sidan. Samtidigt arbetade katolska missonärer bland serberna i dem av turkarna invaderade serbiska områdena i samma syfte. En massiv katolsk propaganda förekom således. Förtrycket visade sig också på det sättet, att det Habsburgsväldet år 1741 förbjöd serberna att besitta egendom i Kroatien och Slavonien. Serbiska präster började fly till Ryssland från 1769, och därför förbjöd statsmakterna år 1774 alla serbiska präster att lämna landet för att resa till Ryssland. Inga pass skrevs vidare ut. Den serbiska kyrkan under turkarna
Den stora migrationen
Den kulturella nivån sjönk starkt i de serbiskbalkanska områdena, medan den serbiska kulturen blomstrade och utvecklades i norr i kontakten med Västeuropa. Den katolska kyrkan hade ett starkt fäste i Österrike-Ungern, och dess unionistiska strävanden var märkbara för den serbiska befolkningen. Trakasserier och förföljelser förekom under hela 1700-talet, och 1751-1753 emigrerade en stor grupp serber till Ryssland. Den kvarvarande serbiska befolkningen erhöll slutligen religiös frihet år 1781 och politisk år 1791. Under hela den österrikisk-ungerska tiden stärktes den serbiska kyrkans makt i de serbiska områdena, då kyrkan sågs som en enande symbol för serberna mot den omgivande katolska världen. Korruptionen inom kyrkan var dock stor. Många präster och munkar var obildade, de läste och skrev dåligt eller inte alls. Folk kunde köpa sig kyrkliga befattningar. Slitningar inom kyrkan var vanliga. Detta var en kärkommen anledning för den österrikisk-ungerska överheten att ingripa för att återställa ordningen och på så sätt begränsa den serbiska kyrkans makt. Boken och undervisningen
Efter flyttningen till Ungern fortsattes vid sekelskiftet den medeltida handskriftstraditionen i Szent Endre nära Buda, och den leddes av en serbisk munk från klostret Rac vid namn Kíprijan Racanin. Där arbetade han och andra munkar med kopieringsarbeten. Kiprijans främsta insats var att överföra till serbisk kyrkslaviska en banbrytande ABC-bok skriven på ryskkyrkslaviska år 1701 i Moskva av Fjodor Polikarpov. Den mest namnkunnige av Kiprijans medarbetare var Gavrilo Stefanovic Venclovic. Han var verksam fram till 1746, och hans stora insats ligger i att han i sina böcker förutom serbisk kyrkslaviska använde även folkspråket serbiska. Genast serberna kom till sitt nya land kände de behov av egna skolor. Trots löftena om rättighet att fritt utöva sin religion kände sig serberna förföljda. Patriarken Arsenije gjorde flera framställningar till de styrande i Wien om att få inrätta serbiska skolor men fick alltid avslag. Samma resultat mötte förfrågningar om inrättande av ett serbiskt tryckeri. Den katolska monarkin i sina unionistiska strävanden sökte själv börja skolundervisning bland serberna, vilket dessa dock motsatte sig. Serberna började en provisorisk undervisning i kyrkans hägn med präster som lärare. Dessa var läskunniga men ofta ej skrivkunniga. Läroböcker fanns inte, då serberna inte ägde något tryckeri. Någon enstaka gång kunde de få låna tryckeriet i Trnava i Slovakien, vilket var det enda tryckeriet i hela monarkin som hade kyrilliska typer. Det bör påpekas, att detta tryckeri dessutom var i den katolska kyrkans regi. Kyrkan själv hade svårigheter att få liturgiska böcker. De gamla serbiska och venetianska utgåvorna gick ej att få tag i, och de habsburgska myndigheterna förvägrade serberna att importera böcker från det ortodoxa Kiev och Moskva. De första lärarnaInför dessa svårigheter vände sig metropoliten av Belgrad, Mojsije Petrovic (1677-1730) ,till Ryssland om hjälp. Han skrev ett brev till Peter den store i september 1718, där han beskrev den fara den ortodoxa tron utsattes för i det katolska Österrike-Ungern. En förnyad bön om hjälp sändes i oktober 1721, och denna gång bönhördes han. Liturgiska böcker kom liksom utsmyckningar till en tänkt ortodox kyrka i Belgrad. Vidare hade man begärt att få två utexaminerade lärare, vilket var något svårare att åstadkomma. År 1724 utsågs M.T.Suvorov i Moskva till lärare i Serbien. Han anlände 1726 till Sremski Karlovci och började sin verksamhet, som inte gick utan gnissel eller problem. Han var en lärd man med gedigna kunskaper i latin, grekiska, kyrkslaviska, tjeckiska, tyska, franska. Skolan förde en ambulerande tillvaro - än i Belgrad än i Sremski Karlovci. Den politiska situationen tillsammans med olika intriger inom kyrkan försvårade Suvorovs arbete. När metropoliten Mojsije avled stod Suvorov utan någon enda supporter. Den nye metropoliten ville inte veta av vare sig honom eller skolan. Suvorov lyckades dock få kontakt med Kievakademien, som sände honom sex nya lärare. Dessa var pedagogiskt utbildade och bedrev en framgångsrik De ryska lärarna i de serbiska områdena och de serbiska ungdomarna vid Kievakademien undervisade respektive undervisades på och i ryskkyrkslaviska, vilket innebar att serbiskkyrkslaviskans betydelse avtog, och omkring 1740 var rysk kyrkslaviskan det dominerande språket både i skolan, kyrkan och litteraturen. Både Suvorov och de därefter kommande lärarna var missnöjda med de serbiska elevernas uttal, då dessa av naturliga skäl använde sitt eget språks, serbiskan, fonetiska lagar vid uttalet av rysk kyrkslaviskan. De första skolböckernaAv den inventarielista som finns bevarad kan vi se vilka böcker Suvorov hade med sig, när han kom från Moskva: -400 st. ABC-böcker på kyrkslaviserad ryska av F. Prokopóvitj, tryckt i St Petersburg 1:a utg. 1720 och 2:a utg. 1722. -100 st. grammatikor på kyrkslaviska av M. Smotrítskij i nyare utgåva av F. Polikarpov i Moskva 1721. -10 st. trespråkiga lexika (kyrkslaviska- grekiska- latin) av F. Polikarpov, Moskva 1704. ABC-boken tryckte serberna om tre gånger, 1726, 1727 och 1734, på tryckeriet i Rámnic i Valakiet. Det andra tryckeriet med kyrilliska typer, i Trnava, var nu i katolikernas händer. Grammatiken trycktes också om i Ramnic år 1755. På grund av turkarnas ockupation av serbisk mark och tack vare att Valakiet klarade sig undan turkarna, kunde tryckeriverksamhet bedrivas i detta land. Detta förhållande utnyttjades av både serber och bulgarer. Serbiska ABC-böckerPå grund av den politiska situationen på serbiskt område under medeltiden och ända fram till mitten av 1800-talet kunde inte det intellektuella och kulturella livet utvecklas i normal ordning. Böcker fick ej publiceras eller tryckas inom landets gränser. Av denna anledning sökte sig författare, tryckare och konstnärer till grannländerna. Tryckerier som anlitades för serbiska ändmål - och även bulgariska - låg företrädesvis i Venedig, Wien, Bukarest, Brásov och andra valakiska orter. Med vetskap om dessa tryckeriers existens är det lättare att förstå att den kulturella utvecklingen kunde fortgå och att den serbiska - och bulgariska - ungdomen kunde få undervisning i sitt modersmål. Läs- och skrivkunnigheten bedrevs och till och med utökades i Serbien och i Habsburgmonarkien trots att bokimporten från Ryssland blev omöjlig. På grund av den mycket spända situationen i dagens Serbien (febr.1992) har jag hittills ej kunnat utnyttja det forskningsstipendium jag förra våren erhöll från Svenska institutet att använda under läsåret 1991-1992. Som en beklaglig följd därav kan jag här ej redogöra för den serbiska ABC-bokstraditionen utifrån egna efterforskningar. Här redovisas de rön som varit möjliga att ta del av från Kungliga biblioteket och Uppsala Universitets Bibliotek. En förteckning över kyrkslaviska, serbiska och latinska ABC-böcker finns tryckt i Paul Jos. Sáfariks stora verk "Geschichte des Serbischen Schriftthums" , och jag återkommer till denna förteckning. Verket kom ut redan år 1865 och är därför ej fullständigt. Nya upptäckter har gjorts, och det hittills största beskrivs nedan. ABC-bokFram till 1903 var det ingen forskare som visste, att den första serbiska ABC-boken faktiskt trycktes så tidigt som år 1597. Det var lingvisten Lj. Stojanovic, som publicerade denna nyhet i sin tidskrift "Prílozi ka bibliográfiji stárih stámpanih knjíga". Själv hade han fått sig tillsänd en kopia av boken av tidningsmannen och översättaren O. Gluscevic. Denne hade i sin tur år 1893 hos sin bekant, den ryske konsuln i Skádar, I. Krilóv, fått se originalet - det var den andra utgåvan- , som tillhörde konsuln. Senare sände ryssen en kopia av ABC-boken till Gluscevic för att denne skulle låta trycka den, vilket han dock inte gjorde. Han sände kopian vidare till StojanoviÊ, som gav ut den i Kolo, V, 1903. Gluscevic hade lovat StojanoviÊ att berätta hur den ryske konsuln fått tag i boken. Tyvärr dog han dessförinnan, och därför vet vi idag ej hur den publicerades en gång : separat eller tillsammans med någon annan bok. I slutet av 1500-talet verkade en tid i Venedig den serbiske typografen och munken Inok Sava från klostret Decani i Serbien. Han arbetade på G. A. Rampazettos tryckeri. Året 1597 var ett produktivt år för Sava, då han gav ut tre böcker med kyrilliskt alfabet -för övrigt troligen de enda kyrilliska böcker Rampazetto över huvud lät ge ut. Den 19 maj utkom Zbornik /Månadsböckerna/, och 20 och 25 maj första respektive andra utgåvan av Bukvar /ABC-bok/. Denna ABC-boks märkliga historia är inte slut med detta. Det enda exemplaret av den första utgåvan förvarades på Nationalbiblioteket i Belgrad, men vid den stora branden där under kriget, 6 april 1941, brann den upp. Tursamt nog hade man gjort en handskriven kopia av den, som dock också brann upp vid samma tillfälle. Nationalbiblioteket förvarar numera originalet till den andra utgåvan, inhandlad i Dubrovnik år 1921 av en ingenjör M. Dimitrijevic. ABC-boken, som är titellös, består av fyra blad med måtten 7,8 x 10,1 cm. Varje sida har 15 rader. Originalet är i dåligt skick. Texten är skriven i svart och rött. Bladen 1-4 innehåller bokstäverna (37 st.) från "a till ö", därefter följer vokalerna, därpå stavelser i olika utförande och slutligen bokstäverna med deras ordbenämningar. Bladen 5-8 innehåller traditionella böner (bl.a. Fader vår), därefter följer räkneorden representerade av de kyrilliska bokstäverna med speciell markering. Sist återges uppgifter om tryckort, tryckår och tryckare. Denna ABC-bok är en serbisk bibliografisk raritet av högsta dignitet och utgör en skatt i den serbiska kulturhistorien, då den är den första bok där det serbiska (serbiskkyrkslaviska) språket lärs ut. Vidare representerar den en självständig syn på pedagogik och metodik, då den lade vikt vid ljudet och inte bara bokstäverna, som M. Kicovic understryker. Diaspora, nummer 4, Juli - Augusti 2001 |