Google
Web www.dijaspora.co
 
Kontakt Prenumeration ID-kort Nytt nummer Om Diaspora
Myndigheten för skolutveckling

Svenskt- Serbiskt Lexikon


 DIASPORA Stockholm, tvåspråkig kulturtidskrift grundad 1998

Vad talar serber, kroater, montenegriner och bosjnjaker för språk?

 

Lingvisten Snježana Kordić: Vi talar samma språk!

 

I debatterna om att införa serbiska som officiellt språk och kyrilliska som officiellt alfabet i Vukovar och övriga områden där serberna utgör mer än en tredjedel av den totala befolkningen, har den kända lingvisten Snježana Kordić obehagligt överraskat många genom att uttrycka sitt motstånd mot denna idé. Men sålunda har hon konsekvent hållit fast vid sitt mångåriga vetenskapliga arbete och de teser som hon lagt fram i boken ”Språk och nationalism”, enligt vilka det handlar om ett språk, och kommunikation mellan människor måste så långt som möjligt förenklas genom att minska språkliga och skriftliga skillnader. Det faktum att hon har publicerat flera böcker och 150 arbeten inom grammatik, syntax, textlingvistik, pragmatik, korpuslingvistik, lexika, sociolingvistik, språkpolitik och standardologi, och sedan 1993 lämnar sitt vetenskapliga bidrag och undervisar på universiteten i Bochum, Münster, Berlin och Frankfurt am Main, bevisar hennes kompetens och vetenskapliga förhållningssätt till språkfrågorna.

 

Införandet av kyrilliska som officiellt alfabet i Vukovar förklaras och försvaras med olika argument och dessutom åberopar man olika laghandlingar och dokument. Hur riktigt är det, enligt er åsikt?

- Även om skyltarna i Vukovar fortsatt bara skulle ha latinsk skrift, så vore det fullständigt i överensstämmelse med Grundlagsförordningen om nationella minoriteters rättigheter, i vilken det ett tiotal gånger står att minoriteten måste tillförsäkras olika rättigheter till, jag citerar, ”det alfabet som det använder sig av”. Men alla serber, såväl i Serbien som i Kroatien, kan det latinska alfabetet, i vardagslag använder till och med det stora flertalet av dem hellre det latinska än det kyrilliska. Eftersom det latinska alfabetet också är serbernas skrift, betyder det att den hittillsvarande situationen överensstämmer med Grundlagen. Den är också i överensstämmelse med Europafördraget om regional- eller minoritetsspråk, som inte ens nämner olika alfabet, utan bara talar om språk. Det säger att ett minoritetsspråk kan bara det vara som verkligen skiljer sig från majoritetsspråket, en dialekt kan inte vara det, eftersom den inte är tillräckligt olik. Och serbernas språk är inte ens en annan dialekt, utan stammar från samma dialekt, från den štokaviska. Enligt Europafördraget kan man alltså i vårt fall inte tala om tvåspråkighet.

 

Forcerande av skillnader

 

I föregående samtal har ni påpekat att ingen kan ta språket ifrån någon, men av reaktionerna från fjolårets konferens om det kyrilliska alfabetet på Kroatiska vetenskapsakademien, som hölls inför Kroatiens EU-inträde, kunde man uppfatta det som att någon försöker frånta någon historiska artefakter och personligheter?

- Jag tror det var en tillfällighet att konferensen tidsmässigt sammanföll med det nyliga inträdet i Unionen. Efter att ultranationalisterna förlorat valet, tog helt enkelt kroatisten Mateo Žagar initiativet till denna konferens om det kyrilliska alfabetet, med bedömningen att han på dag-ordningen kunde föra upp något som undertryckts och som han ständigt konfronterats med i sin forskning: att det kyrilliska alfabetet i gångna sekel varit i bruk på det som i dag är kroatiskt territorium. Grälandet om vems nation något eller någon tillhör är meningslöst för århundradena före 1800-talet, eftersom det var först då som processerna för att skapa de serbiska och kroatiska nationerna satte igång. Och för en senare period måste man respektera den berörda personens uttalande om sin nationella tillhörighet.

 

Hur befogade är debatterna om vem det kyrilliska alfabetet tillhör, när man har i åtanke att båda alfabeten, liksom det glagolitiska, på sätt och vis är kopplade till denna del av Europa?

- Det är alldeles klart att inget alfabet är uteslutande varken kroatiskt eller serbiskt. Nationalisterna har också annars en rubbad verklighetsuppfattning.

 

Skulle uppfattningen av det kyrilliska alfabetet som ett av kroaternas alfabet vara behjälpt av att man, som professor Žagar föreslagit, införde det i skolans studieplan, om än endast några undervisningstimmar, bara så mycket att eleverna kunde stava sig igenom det?

- Jag är reserverad till det där att utöka elevernas skolschema, man borde drastiskt minska det, stryka en mängd saker av indoktrinerande karaktär, som de utsätts för i undervisningen i historia, religion, litteratur och språk. Men jag tror att det vore bra om man ägnade en skoltimme i alla kroatiska skolor åt det kyrilliska alfabetet, i form av en lek – så att alla ser sitt namn skrivet på det alfabetet, bara så mycket att man avlägsnar demoniseringen från det. Och så de ser vilket alfabet ett visst antal människor i några delar av världen använder för samma språk. Varje människa kan själv, om hon vill, lägga mer tid på att öva in det kyrilliska alfabetet. Fast, i vår tid räcker det att trycka ner en tangent på datorn för att växla från kyrilliskt till latinskt alfabet. Och tvärtom. Det kyrilliska alfabetet användes i gångna sekel av de fåtaliga läs- och skrivkunniga förfäderna till dagens serber och kroater på territoriet för den nuvarande staten. Men det är, i sig, ingen tillräcklig orsak att ge kyrilliskan ett betydande utrymme i dagens skola. Barnen ska förberedas för framtiden och inte ödsla tid på att saker som de har föga användning för i livet. Det faktum att jag skriver lika snabbt med kyrillisk som latinsk skrift, är ingen tillräcklig anledning att kräva det också av de yngre generationerna. För att inte tala om att det inte är till någon som helst nytta att forcera det glagolitiska alfabetet i skolorna, som till vardags inte längre används någonstans i världen.

I Serbien framhävs det sedan länge att såväl det latinska som kyrilliska alfabetet, liksom ekaviskt och ijekaviskt uttal, kännetecknar det serbiska standardspråket, dvs. det språk som serberna kallar serbiska, och båda alfabeten används jämbördigt, trots nationalisternas gnäll att det kyrilliska inte får tillräckligt 

utrymme?

- Det borde ärligt sägas att existensen av två alfabet är en brist, såväl inom en stat som i allmänhet. Det är ingen tillfällighet att så gott som alla stater i världen har ett alfabet. Ännu bättre vore det om alla använde samma alfabet. I medvetenhet om detta har en del statsmän arbetet i den riktningen; för att närma sig Europa bytte, exempelvis, Kemal Atatürk för sjuttiofem år sedan ut den arabiska skriften mot det latinska alfabetet i Turkiet. Angående Serbien, så har det latinska alfabetet där naturligt brett ut sig och fått överhanden, och det kyrilliska alfabetet skulle på naturlig väg ha blivit ännu mer marginaliserat om det inte hade forcerats av vissa politiska kretsar. Allt detta sammantaget innebär att man i såväl Serbien som Kroatien forcerar skillnader. Dessutom strävar man efter att tvinga igenom den egna nationen. På samma sätt som existensen av flera alfabet är en brist, är existensen av flera språk en brist, eftersom det utgör ett hinder för folks inbördes förståelse. Det är en brist för Europa att det finns en rad olika språk, det försvårar kommunikationen. Det är därför som Tysklands förbundspresident Joachim Gauck i sitt stora linjetal nyligen föreslog att engelskan skulle bli alla EU-medborgares språk, för alla generationer och alla livssituationer.

 

Språklig apartheid i Vukovar

 

Hur mogen är tiden för att detta språk, som så många envisats med att splittra upp, på nytt ska uppfattas och accepteras som gemensamt, det språk som, med Krležas* ord, kroater kallar kroatiska och serber serbiska? På senare tid hörs sådana förslag…

- Ja, det hörs från flera kroatiska intellektuella, men på årets mottagning på Journalisternas hus förklarade premiärministern, och efter honom ledaren för de kroatiska serberna, att det rör sig om tvåspråkighet: medan de talade med varandra om tvåspråkighet, märkte de liksom inte att de talade samma språk. Under min uppväxt umgicks jag dagligen med personer av andra nationaliteter från Vukovar med omgivningar och jag vet väl hur oriktigt det är att säga att de talar ett annat språk. Ekaviskan är inte annat språk – låt oss bara se på hur många variationer som finns inom det tyska eller engelska språket. Problemet blir speciellt när någon som är universitetsprofessor i lingvistik säger att det rör sig om tvåspråkighet; dessutom drar han med all rätt inte likhetstecken mellan tvåspråkighet och tvåskriftlighet, eftersom han i samma mening anför dem som åtskilda ting, vilket betyder att han inte hänför kyrilliskan till 

tvåspråkigheten, utan verkligen hävdar att det rör sig om två språk. Vad skulle Milorad Pupovacs avlidne lärare Dubravko Škiljan sagt om 

detta, han som under rubriken ”Det är omöjligt att bevisa att kroatiska och serbiska är två olika språk” talade om det i tidskiften ”ARKzin”? Jag tycker jag har en sorts moralisk rätt att framföra den här kritiken eftersom jag, när jag fick plats på Institutionen för kroatistik i början av 1990-talet och funderade på vad jag skulle publicera som min första text, beslöt mig för att i en kroatisk tidskrift publicera en omfattande och berömmande recension av Milorad Pupovacs avhandling ”Språk och handling”. Och det var i en tid då akademiledamoten Stjepan Babićs dotter, som delade rum med mig på filosofiska fakulteten i Zagreb, klistrade upp tidningsartiklar i vilka Škiljan och Pupovac smutskastades i fakultetens korridorer. Med den positiva recensionen av författarens bok, mot vilken drevet öppet gick, riskerade jag medvetet att komma i skottfältet för vissa mäktiga kretsar. Som politiker förtjänar Milorad Pupovac en rad lovord, bl.a. för att han, i förhållande till genomsnittliga politiker, är långt mer omdömesgill och för att han fört upp de offentliga talen till en nivå som är otypisk för de flesta andra, men det är inget fog för att se mellan fingrarna när han påstår att det rör sig om tvåspråkighet. Därmed är han medansvarig till den språkliga apartheiden i Vukovar, där man delar in dagis och skolbarnen efter nationell tillhörighet i, påstås det, de olika språkens namn. Alltså är denna teori ohållbar.

 

Borde inte integrationen av skolbarnen föregås av läroplaner, undervisningsplaner och program som ska vara godtagbara för såväl kroatiska som serbiska barn och deras föräldrar?

- Absolut, med det tillägget att läroböckerna och den gemensamma läroplanen och programmet borde skapas på basis av vetenskapligt bevisad kunskap och av objektiva forskare, men några sådana finns det knappt i den här regionen. Se bara på hur enskilda forskare, som t.ex. Josip Silić, rättfärdigar sitt förkastande av sakförhållandet att det rör sig om ett språk med att säga att de är för åsiktspluralism. Det är klart att alla kan framföra sin åsikt, men inom vetenskapen gäller endast det som kan bevisas som sant. Varje människa kan framföra en teori, men för vetenskapen är bara den godtagbar som är tillämplig på alla fall av samma art. Alltså, om serber och kroater enligt Silićs teori talar olika språk, så skulle det betyda att amerikaner och britter talar olika språk, liksom österrikare och tyskar. Och det stämmer inte. Jag vill dessutom påpeka att det är just på standardspråksnivå som det, i de anförda exemplen, rör sig om samma språk. Det är bara när de talar sina nationella standardspråksvarianter, som serber och kroater med lätthet förstår varandra. När de talar dialekt, minskar förståelsen drastiskt.

 

Har verkligen främmande ord fått företräde framför kroatiska ord, som det åter varnades för i paneldebatten med anledning av Internationella dagen för modersmål nyligen?

- Puristerna är verkligen skamlösa i den omfattning i vilken de framställer en skev bild av sakernas tillstånd, bara för att berättiga fler och fler puristiska påbud. Dessutom bereds de möjlighet till ständig och gratis propaganda i Kroatiens television, som var och varannan dag ger dem programutrymme, fast purismen är lingvistikens motsats.

 

Frågan om en del ”kroatisters” ansvar

Uppmuntrar den nya enhetliga kroatiska ortografin, i vilken man, enligt tillkännagivandena, stryker otympliga former som ”strjelica”, ”pogrješka” och ”ne ću”…?

- Om en övervägande majoritet därmed kommer att låta sig vägledas av denna skriftliga praktik, så kommer detta onödigt skapade problem vara löst. Man borde ställa frågan om ansvarigheten hos de personer som har skapat denna överflödiga och påtvingade splittring i det kroatiska samhället. Hur är det möjligt att formellt lingvistiskt utbildade personer, utan rationell anledning, förklarar alla levande kroater för illitterata och tvingar deras barn att skriva annorlunda än sina föräldrar? Några av dessa ”kroatister” har ännu inte nått pensionsåldern och fortsätter att undervisa på universiteten.

 

Intervjun var ursprungligen publicerad i den kroatienserbiska gemenskapens tidning "Novosti" (Zagreb), nr 696, april 2013. Samtalade gjorde Nenad Jovanović.

 

Tre frågor till…

Nations- och språkbeteckningen måste inte sammanfalla

Diaspora: Kroatien inträder i EU medan de andra länderna på Balkanhalvön som tidigare utgjorde den Socialistiska Federativa Republiken Jugoslavien står på tröskeln till Europa. I EU används, hittills, 23 språk. De årliga utgifterna för översättning är ungefär en miljard euro. I dokumentet ”Den balkanska språkproblematiken” från 2009 uttryckte den amerikanska administrationen oro för att ”serbiska, kroatiska och bosniska behandlas som tre olika språk”. Enligt detta dokument rör det sig om ”dialekter av ett språk”. Vilken hållning bedömer du att EU kommer att inta till sambesläktade språk, sett ur en rent lingvistisk synvinkel men också med tanke på eventuella utgifter för översättning?

Snježana Kordić: I EU existerar inget de vises råd som fastställer huruvida det lingvistiskt rör sig om främmande språk eller ej. Utan EU har sedan 50 år tillbaka, redan från den tid då den var Europeiska gemenskapen, rättesnöret att med varje nytt medlemslands inträde så förs det språk det medför automatiskt upp på listan över officiella språk. När de införde denna regel i Europeiska gemenskapen, hade de inte ens tänkt på att någon stat kunde drabbas av att ännu en stat talar samma språk och falskt framställa det som att den talar ett föregivet annat språk. Som bekant är det en fördel för varje språk om det talas i andra stater. Jag kan dessutom tillägga att det i vårt fall inte ens handlar om olika dialekter eftersom allt detta stammar ur samma dialekt, ur den štokaviska.

Diaspora: I pressen i Bosnien och Hercegovina och i synnerhet i Internet-portaler så överförs texter från det ena till det andra mediet. Och dessutom översätts det, enligt vårt förmenande, i onödan. Därtill blandar journalister i TV- och radioprogram – i informativa sändningar – tämligen ofta ihop den serbokroatiska och kroatoserbiska varianten av språket, och man kan i ett tre minuter långt inslag säga såväl ”opština” och ”općina” som ”saradnja” och ”suradnja”. I de centrala informativa sändningarna i public service textar man växelvis namn och funktion på deltagarna i sändningen och i en del av Bosnien och Hercegovina har redan en gymnasiekull blivit vuxen som inte lärt sig använda kyrillisk skrift. Hur kommenterar du denna våldtäkt på språket?

Snježana Kordić: Uppenbarligen tror de att så snart någon är av annan nationalitet, så måste det betyda att den talar ett främmande språk. Som om de fortfarande vägleddes av Karl Marx, enligt vilken nation och språk sammanfaller. Men i vår tid borde alla veta att nation inte måste sammanfalla med språk, eftersom österrikare inte är tyskar, amerikaner inte engelsmän och så vidare, det finns många sådana exempel.

Diaspora: Hur kommer språkpolitiken, enligt din mening, utvecklas på de jugoslaviska områdena och kommer språket att befrias från nationalistisk laddning?

Snježana Kordić: Jag vill inte inlåta mig på spådomar. Det enda jag kan säga är, att inget kommer att ordna sig, om man inte konkret arbetar på att rätta till situationen.

 

Notis om Snježana Kordić

Lingvist från Kroatien, född i Osijek 1964. Hennes främsta verk är ”Språk och nationalism” som talar om den politiska uppdelningen av det serbokroatiska språket. Hon har publicerat fler än 150 arbeten inom grammatik, syntax, textlingvistik, pragmatik, korpuslingvistik, lexika, sociolingvistik, språkpolitik och standardologi. Hon är känd som en kritiker av purismen inom kroatistiken. Hon tog examen i serbiska och kroatiska och jugoslavisk litteratur på Osijeks universitet 1988, och 1990 arbetade hon där som forskningsassistent inom lingvistisk kroatistik. 1991 flyttade hon till Filosofiska fakulteten i Zagreb, där hon antogs som assistent på Institutionen för modern kroatiska, avdelningen för kroatistik. Efter att ha avslutat masterutbildning i lingvistik på Filosofiska fakulteten i Zagreb och tagit masterexamen 1992, samt försvarat sin avhandling 1993, erbjöds hon att fortsätta sitt universitetsarbete i Tyskland. Där uppnådde hon docentstatus (graden över doktor) 2002. I ett femtontal år har hon, som vetenskaplig medarbetare, docent och professor, undervisat på universiteten i Bochum, Münster, Berlin och Frankfurt. Hårt arbetande för grundläggande vetenskapliga principer, igångsatte hon 2001 i Zagreb tidskriften ”Republika” en diskussion om hur man – i form av en dialog med de mest framträdande företrädarna för kroatistiken – kunde uppmuntra till att ta sig an de motsägelsefullheter som hopats inom kroatistiken. Diskussionen flyttades 2003 över till den nystartade Zagrebtidskriften ”Književna republika” och har pågått i snart tio år. 

Drygt fem hundra sidor av författarens bidrag inom ramarna för denna 

maratondiskussion med talrika filologer utgjorde en sorts förberedelse för boken ”Språk och nationalism” som hon år 2010 publicerade på Zagrebförlaget Durieux. I sina vetenskapliga arbeten bevisar Snježana Kordić – omtvistad av ett antal kroatiska och serbiska lingvister – att serbokroatiskan är ett polycentriskt språk, likt engelskan eller portugisiskan, som för närvarande är artificiellt uppdelat till följd av den rådande politiska nationalismen.

 

Översättning från serbokroatiska av Pontus Lindgren

Tekst na srpskom

Текст на српском

* Miroslav K. (1893-1981), av många ansedd som 1900-talets största kroatiska författare. På svenska finns bl.a. ”Den kroatiska guden mars” (”Hrvatski bog mars” 1922, 1933), ”Återkomsten” (”Povratak Filipa Latinovicza, 1932) och ”Utan mig” (Na rubu pameti”, 1938).

 

Tidigare publicerade artiklar i Diaspora om språket:

Barbara Lönqvist, professor i ryska vid Åbo Akademi i Finland

Serbiska kvinnosånger på svenska, Årgång I, nr 1,

Aco Dragićević, Tvåspråkighet gav entusiasm till pjäsen Låtsasliv (Pjäsförfattare Vesna Stanišić, intervju med regissör och scenograf Rikard Johansson), Årgång I, nr.6

Adolf Dahl, Språkpåverkan i två riktningar, Årgång II, nummer 7,

Margareta Attios Solhman, ABC-bok från 1579 (Serbien och serbisk historia, folkundervisningen och ABC-böcker), Årgång IV, nu 4,

Mile Medić, Var rädd om språket (Čuvajte jezik kao zemlju), översättning Nedjeljko Radanović, Årgång V, nr 1,

Vuk Stefanović Karadžić, notis från Nordisk familjebok från 1952, band 11, sidan 925, Årgång VI, nr 4,

Adolf Dahl, «Att ett serbiskt lexikon skall ha kyrilliskt alfabet är självklart», Årgång VIII, nr 4,

Ljubomir T Dević, Svensk-serbiskt lexikon för vem?, Årgång VIII, nr 5-6,

Zvonimir Popović, 30 år av skandinaviska språk i Belgrad, Årgång XI, nr 1,

Ivana Ivanić, Serbiska språket hos serbiska barn i Sverige, Årgång XI, nr 2,

Profesor Vuk Cerović (Podgorica), Serbiska ordstäv, Årgång XI, nr 3, översättare Anders Gustafsson

Novica Djurić (Podgorica), Montenegrinska med 32 bokstäver, Årgång XII, nr 4, översättare Anders Gustafsson

Professor Aleksandar Loma (Belgrad), Ett par ord om det serbiska språket, Årgång XIV, nr 1, översättare Anders Gustafsson


Untitled Document

Tema

ALMI

Documentary movies - Yugoslavia in WW2

kosovo here

© Diaspora/Dijaspora/Дијаспора, Стокхолм 1998, 2006