|
|
 |
| Kontakt | Prenumeration | ID-kort | Nytt nummer | Om Diaspora |
Myndigheten för skolutveckling Svenskt- Serbiskt Lexikon |
|
Kan det finnas någon glädje för Radovan Samardžić? |
|
Innan jag redogör för ett e-mail som kom till Diaspora från Vesna Stojković i Malmö, först en egen reflektion över min egen hälsa. Allteftersom åren går – det här gäller säkert inte bara mig – så krånglar ryggen mer och mer. När smärtorna började komma allt oftare så uppsökte jag läkare. Efter en noggrann undersökning så rådde han mig att genomgå ett kirurgiskt ingrepp. Jag berättade detta för min vän Disa Hagman. – Men vad då, sade Disa, efter operationen så kommer du ju slippa smärtorna! Lyckligtvis behövde jag aldrig lägga mig på operationsbordet, men Disas kommentar om en ”praktisk och bra rullstol” hjälpte mig förstå att man i Sverige gör allt på ett sätt så att man underlättar livet för rullstolsbundna personer. Städernas trottoarer, ingångar till affärer och tåg- och tunnelbaneperronger – allt har anpassats för deras behov. Man kan inte undgå att bli imponerad. Jag kom att tänka på en ”praktisk och bra rullstol” häromdagen när jag läste brevet från Vesna Stojković i Malmö. Vesna föreslog att vi skulle ta upp fallet med Radovan Samardžić från Smederevo och att vi skulle uppmana läsarna att samla in 5 000 euro, priset för en rullstol, vilket för Radovan skulle innebära en verklig glädje och en stor lättnad i ett annars svårt liv. Vesna skriver vidare hur hon lärde känna Radovan på Facebook. ”Vi utbytte meddelanden om allt möjligt, men mest om Smederevo, som jag lämnade för ganska länge sedan. Och i ett meddelande berättade Radovan att han var sjuk. Under lång tid kände jag inte till hela historien, sedan gav Radovan mig tipset att titta på ett klipp på Youtube. När jag tittade på klippet så kände jag hur hela världen föll ihop kring mig. Tårarna rann nedför mina kinder. Jag visste inte vad jag skulle svara honom. Är det verkligen möjligt att man i den omgivning där Radovan fötts och där han lever kan ignorera detta?” Efter denna fråga så föreslog Vesna att vi också skulle titta på klippet på Youtube. Det handlar om ett tv-inslag som lagts upp av RTS. ”Radovans historia skakade om mig och därför vädjar jag till alla människor: låt oss hjälpa honom”, skriver Vesna vidare. ”Han sitter ensam för mycket. Vi kan säkert med gemensamma krafter hjälpa till så att Radovan kommer ut på promenader, för det har han förtjänat. Vi kan göra Radovans liv enklare och bättre. Jag vädjar till alla godhjärtade människor att låta Radovan få känna och se åtminstone en liten del av det som han nu varje dag missar”, avslutar Vesna från Malmö. Med fast tilltro till Diasporas läsare och besökarna på dess hemsida beslutade vi att låta dem bekanta sig med Radovan. Radovans lidande
Radovan Samardžićs berättelse är skriven i första person singularis. Den är inte skriven för hand med en penna, utan med en pinne som den självlärde författaren har hållit i munnen och skrivit med på tangentbordet, bokstav för bokstav. Jag föddes den 19 november 1981 i Smederevo. Jag var första barnet för mina föräldrar, som hade väntat länge på mig. Jag var, säger man, ett friskt och livskraftigt barn fram till dess jag var sex månader, när jag blev vaccinerad mot polio. Då visade sig de första tecknen på min sjukdom. Jag lärde mig aldrig att gå. Jag kan inte alls kontrollera mina ben. Armarna lyder mig inte. Det är bara mina föräldrar som förstår vad jag säger. Jag föddes i en arbetarfamilj – min far var arbetare och min mor hemmafru. Jag har en syster som är två år yngre än jag. Jag älskar henne mer än något annat i världen. Jag har alltid stått i centrum för hela min familjs uppmärksamhet. Fastän vi hela tiden levt på en arbetarlön (numera en pension) så har jag aldrig behövt sakna något alls. Mina föräldrar har alltid funnit på råd och jag har alltid haft alla nödvändiga läkemedel, mat och omvårdnad. Mina föräldrar har aldrig övervägt att placera mig på någon institution, kanske för att mitt intellekt, trots den hemska förlamningen, har förblivit intakt. Att vara en person med särskilda behov är svårt, särskilt svårt är det i Serbien. Jag har aldrig fått möjlighet att utbilda mig. Här är det helt enkelt omöjligt för sådana som mig. Min syster kämpade och lärde mig till slut att läsa och skriva; och det i en tid då det inte fanns mobiltelefoner eller datorer. Hon var mitt fönster ut i världen. Jag växte upp tillsammans med henne. Det var svårt för oss allihop att hävda vår rätt och få grundläggande behov tillgodosedda; så långt tillbaka jag kan minnas har mina föräldrar väntat i kö på olika sjukhus, bett läkare om hjälp, vi gick överallt, prövade allt. Vad jag vet så har jag aldrig fått någon ordentlig diagnos, troligen på grund av det vaccin som jag fick (och som alla barn i Serbien får än idag) – eller så har man helt enkelt inte lyckats förklara för oss på ett bra sätt. Ni förstår, det här är nog det enda land på jorden där läkarna inte har någon plikt att säga något till patienterna. Det får vara hur det vill med den saken, när jag fick min första mobiltelefon så var det en verklig uppenbarelse, jag började att med hakan skriva på tangenterna. Jag fick vänner som jag kunde hålla kontakten med dygnet runt. Det var också på det viset jag skrev den här historien. Nu, när man har sänt ett inslag om mig på RTS, har det dykt upp förment välmenande företrädare för socialvård och sjukvård som påstår att jag har negligerats av mina föräldrar och man förebrår dem för att de inte har tagit hand om mig på ett adekvat sätt, att det finns medicinsk dokumentation på mig redan från 1982. Det är precis samma människor framför vars dörrar mina föräldrar fick sitta och vänta timme efter timme och vilka mina föräldrar bönade och bad om recept för mediciner. Jag kommer ihåg vilken kalabalik det var när jag fick tandvärk första gången: mamma går till läkaren och förklarar omständigheterna kring mitt ”fall” och ber dem att försöka komma på hembesök, men det går inte, de kan inte, de behöver ett direktiv och när de efter två månader äntligen åker ut till oss så säger de att de inte har något ansvar för ett sådant ”fall”. Vi får en remiss till Medicinska fakulteten i Belgrad, de vill knappt betala transporten dit. Doktor Karadžić drar ut några tänder på 15 minuter och uttryckte förvåning över att det hade varit ett sådant problem för läkarna i Smederevo. Och så går det runt i trettio år. För minsta Alvedon fick mina föräldrar kämpa bittert mot ett sjukvårdssystem som aldrig är ansvarigt och för vilket allt är besvärligt. Det finns inte en dörr utanför vilken mina föräldrar inte har skrikit på hjälp. Nu säger chefen för Försäkringskassan1, efter att ha sett tv-inslaget om mig, att hon är skakad över att medborgarna (och där räknas även jag in) inte förmår att utnyttja sina rättigheter. Men jag kan och jag vill, men hur? Hur? Hur, för satan, fungerar det här systemet? * * * Genom bilder och talade och skrivna ord har det allsmäktiga Internet gett oss tillgång till Radovan Samardžić från Smederevo och hans skakande livshistoria. Utan att gå in på vems skulden är och vem som har vilken grad av ansvar på sitt samvete för Radovans öde så publicerar vi den här berättelsen med ett syfte – en vädjan till läsarna att de kommer till Radovans undsättning och hjälper till med den så hett önskade och nödvändiga rullstolen. Våra små bidrag, hur än små de är, som Vesna Stojković skriver, blir till något stort och kommer att betyda mycket för Radovan. I Radovans dramatiska berättelse är det ett ovedersägligt faktum att hans värld utgörs av ett litet rum, från vilket han kommer att kunna ta sig ut i världen och livet endast tack vare människors välgörenhet. Uppgifter för inbetalning Adress till kontoinnehavaren: Översättning till svenska: Anders Gustafsson 1PIO, Republički fond za penzijsko i invalidsko osiguranje, ”Statens fond för pensions- och invaliditetsförsäkring” – Övers. anm. |
