listovi5433cirN
latN
 
 
 
 
Web www.dijaspora.nu

Margareta Attius Sohlman 
Serbiens och serbisk historia, kyrkanshistoria, folkundervisningen och ABC-böcker

ABC-bok från 1597 är en bibliografisk raritet av högsta dignitet
Serbernas politiska kamp mot turkarna och deras behov av hjälp med detta från Rom å ena sidan och de katolska unionsintressena å den andra utmynnade i en lång, svår och tidvis blodig kamp dem emellan. Serberna vände sig till den romerskkatolska västern för att få hjälp i sin kamp mot turkarna. Rom ställde krav på denna hjälp, nämligen att serberna skulle avsäga sig sin ortodoxa tro. Resultatet blev att serberna måste försvara sig både mot turkarna och de västerländska katolikerna. De blev tvungna att försvara både sin nationalitet från turkarna - och sin religion från angrepp från både den romerska katolicismen och från islam. Följden blev att serberna vände sig till det ortodoxa Ryssland, som kunde och ville skydda dem både nationellt och trosmässigt.


Under 500- och 600-talen e. Kr., en period som brukar kallas den stora folkvandringstiden, spred sig det slaviska folket över ett stort område i Europa: österut (bl.a.till dagens Ryssland), västerut (Tjeckoslovakien, Polen) och söderut (Bulgarien och Jugoslavien). Som en följd av denna geografiska spridning utvecklades under tidens gång olika slaviska språk, och de olika slaviska folken levde under skiftande historiska och kulturella betingelser. På Balkanhalvön levde slaverna grannar med bl.a.ungrare, albaner, greker och småningom turkar. Slaverna i nordväst, kroaterna och slovenerna, kom tidigt i nära kontakt med det västromerska riket, påverkades av dess religion och kultur och inlemmades tidigt i den västromerska traditionen. Som en följd därav anslöt sig kroaterna och slovenerna tidigt till katolicismen och började använda det latinska alfabetet i sina skrifter. Serberna antog kristendomen i grekisk-ortodox form på 800-talet, och i slutet av 1100-talet bildades ett gemensamt serbiskt rike. Under hela medeltiden rådde ett starkt samband mellan kyrkan och staten, då grundaren av riket Serbien, Stevan Nemanja, också grundade klostret Hilándar på det heliga berget Athos. Hans yngste son var munk och blev år 1219 rikets förste ärkebiskop. Han kallades Sveti Sava /Den Helige Sava/ och blev Serbiens skyddshelgon och spelar en stor roll för ortodoxa serber än idag. Den serbiska ortodoxa kyrkan upphöjdes år 1346 till patriarkat med huvudsäte i Pec i Kosovo. Samma år utnämndes den serbiske kungen till kejsare över alla serber, greker, bulgarer och albaner. Storhetstiden blev kortvarig, då turkarna i olika etapper erövrade Balkan med striden vid Kósovo pólje 1389 som det avgörande slaget. Turkväldet varade till mitten av 1800-talet och innebar förändringar på många områden. Kyrkan kunde dock leva ett relativt ostört liv framförallt efter år 1557, då patriarkatet i PeÊ åter tilläts.existera.

De serbiska munkarnas kontakter med Moskva Sveti Sava hade under sin tid på det heliga berget Athos kontakter med ryska munkar, och efter honom fortsatte kontakterna mellan serber och ryssar, vilket var naturligt med tanke på att de båda folken hade samma tro och samma kyrkospråk, kyrkslaviskan, och dessutom lätt kunde förstå varandras talade språk. Efter nederlaget mot turkarna intensifierades förbindelserna mellan Serbien och Ryssland. Under 1400-talet förekom ett utbyte mellan de båda länderna; så verkade t.ex. serbiska författare i Ryssland medan ryska författare arbetade i Serbien. Avtryck från denna gemensamma tid är bl.a. det italienska inflytandet på den ryska konsten och arkitekturen, ett inflytande som kom via de inresande serberna. Den serbiska kyrkan såg i Moskva "det tredje Rom" och vände sig självklart till den ryska kyrkan, som också skickade hjälp av olika slag till de serbiska klostren. Under Ivan den förskräckliges regeringstid (1533-1584) var förbindelserna speciellt livliga, och tsaren lät tillresande serbiska munkar bo i ett särskilt avsett hus under deras tid i Moskva. En anteckning gjord av en rysk skrivare på 1580-talet låter oss veta att serberna ofta inte förstod rysk text (det var ju kyrkslaviska de läste i de liturgiska böcker de fick av sina ryska kolleger).

Det liturgiska språket kyrkslaviska Kyrkslaviskan var det liturgiska språket både för ryssar och serber. I Ryssland påverkades kyrkospråket sakta av den talade ryskan som omgav kyrkan, klostren och skrivarverkstäderna och vilken prästerna, munkarna och skrivarna hade som talspråk. Resultatet blev rysk kyrkslaviska. I Serbien bildades den serbiskakyrkslaviskan på motsvarande sätt. Detta språk behöll den kyrkslaviska grammatiken, medan dess fonetik adapterades efter den talade serbiskan. Den serbiska kyrkslaviskan tjänstgjorde även som litteraturspråk långt in på 1700-talet. Den medeltida kulturella traditionen fortsattes av några serbiska kloster även under den första tiden av turkiskt förtryck, men den försvagades sakta på grund av samhällets gradvisa förfall.

Under 1600-talet besökte serbiska munkar Moskva och fick som gåvor att föra med sig hem liturgiska böcker skrivna på rysk kyrkslaviska. På detta sätt smög sig russismer in i den serbiska kyrkan och dess liturgi, vilket serberna själva ofta inte var medvetna om. År 1617 kopierades i klostret Vozuca i Bosnien Léstvica (Himlastegen) från en rysk bok, som igumenen Longin från klostret Papraca fört med sig från Moskva. År 1620 kopierades Triod /Triodion/ och Panegírik /Panegyrik/ också från rysk kyrkslaviska. Inte bara från kloster i själva Serbien begav sig läs- och skrivkunniga munkar till Ryssland utan även från Hilandarklostret på det heliga berget Athos. Detta kloster hade ett mycket högt anseende hos den ryska kyrkan i Moskva, varför det vid flera tillfällen fick mottaga penninggåvor därifrån. I det serbiska Hilandarklostret samlades ofta även ryska, bulgariska och rumänska munkar. Gudstjänstspråket var kyrkslaviska, som lästes och sjöngs med en uttalat serbisk accent enligt ett ögonvittne från år 1744. Kontakterna med Ryssland hölls levande av de serbiska patriarkerna under den turkiska tiden.

Kampen mot den katolska propagandan

Rom och påvestolen hade sedan medeltiden sett med intresse på Balkanhalvön, och den unionistiska propagandan intensifierades år 1577, när påven Gregorius XIII i Rom grundade Collegium Graecum för utbildning av missionärer till Grekland. Vid samma tid skapades även ett Collegium Illyricum avsett för propaganda riktad mot de ortodoxa länderna Serbien och Bulgarien. Congregatio de propaganda fide grundades år 1622 av påven Gregorius XV, och på så sätt stärktes ytterligare den romerska kurians proselytiska verksamhet. Nu stöddes de romerska missionärernas unionistiska aktivitet på Balkan även finansiellt. För att kunna ge de blivande missionärerna en effektiv och grundlig bas för sitt kommande arbete skapades av påven Urban VIII år 1627 en ny institution, Collegium Urbanum. Där togs många serbiska ungdomar med god skolbakgrund emot.

Serbernas politiska kamp mot turkarna och deras behov av hjälp med detta från Rom å ena sidan och de katolska unionsintressena å den andra utmynnade i en lång, svår och tidvis blodig kamp dem emellan. Serberna vände sig till den romerskkatolska västern för att få hjälp i sin kamp mot turkarna. Rom ställde krav på denna hjälp, nämligen att serberna skulle avsäga sig sin ortodoxa tro. Resultatet blev att serberna måste försvara sig både mot turkarna och de västerländska katolikerna. De blev tvungna att försvara både sin nationalitet - från turkarna - och sin religion från angrepp från både den romerska katolicismen och från islam. Följden blev att serberna vände sig till det ortodoxa Ryssland, som kunde och ville skydda dem både nationellt och trosmässigt.

Turkarna jagade serberna framför sig väster och norrut till Venedig och framförallt till Österrike-Ungern, och här valde serberna att bosätta sig. Nya svårigheter uppstod genom konfrontationen mellan serbernas tro och den bofasta befolkningens. I dessa områden verkade katolska biskopar från det kroatiska Zagreb och det slovenska Ljubljana för att vinna över serberna till den katolska sidan. Samtidigt arbetade katolska missonärer bland serberna i dem av turkarna invaderade serbiska områdena i samma syfte. En massiv katolsk propaganda förekom således. Förtrycket visade sig också på det sättet, att det Habsburgsväldet år 1741 förbjöd serberna att besitta egendom i Kroatien och Slavonien. Serbiska präster började fly till Ryssland från 1769, och därför förbjöd statsmakterna år 1774 alla serbiska präster att lämna landet för att resa till Ryssland. Inga pass skrevs vidare ut.

Den serbiska kyrkan under turkarna

Som ovan nämnts ägde den serbiska kyrkan en viss autonomi i förhållande till den turkiska överhögheten i Serbien. Detta manifesterades år 1557, när patriarkatet i Pec åter öppnades. Turkarna lade sig i princip inte i de serbiska interna religiösa frågorna. Kyrkan var dock förpliktigad att lämna skatt. Denna skatt kunde variera från år till år. Under svåra tider höjde turkarna skatten för att åter sänka den, när situationen var lugnare. Detta var förhållandet på det centrala planet. När det gällde det lokala, kunde situationen variera betydligt från plats till plats och mellan olika lokala turkiska chefer. Den turkiska ledningen visade dock på många sätt att det lönade sig för serberna att vara samarbetsvilliga. De som som blev trogna soldater i den turkiska armén och dessutom övergick till islam fick stora förmåner och gick före övriga serber i alla sammanhang.

Under hela den långa ockupationstiden utgjorde kyrkan för folket bärare av såväl den kyrkliga som den världsliga makten. På samma sätt var kyrkslaviskan både det kyrkliga och det litterära språket för alla serber. Det existerade inte några skolor ute på landsbygden, varför de som ville bli präster och munkar måste gå och läsa hos någon präst eller munk. Vuk Karadzic (1787-1864), grundaren av det moderna serbokroatiska skriftspråket och utgivare av den första serbiska ordboken Srpski Rjecnik /Serbisk ordbok/1818, beskrev hur utbildningens olika faser kunde se ut under tidigare perioder: först lärde sig eleven Bekávica /ABC-boken/ från en handskrift, därpå studerade han och läste igenom några gånger Caslovac /Tidegärdsboken/. Därefter vidtog studium av Psaltir /Psaltaren/ och genomläsning av densamma flera gånger. Efter detta var eleven fullärd och kunde bli präst, munk, arkimandrit och - om han hade tillräckligt med pengar - nå ännu högre poster som exempelvis biskop Den litteratur det serbiska prästerskapet hade till sitt förfogande under den turkiska tiden var ytterst begränsad. Den som hade Tidegärden, Psaltaren, Rituale och Liturgiboken hade ett komplett bibliotek, som KaradûiÊ beskrev i sin bok Crna Gora i Boka Kotorska /Montenegro och Boka Kotorska/. Situationen var inte annorlunda i Dalmatien, varifrån ett ögonvittne berättar att han ca 1764 lärde sig läsa och skriva på en bräda av lindträ, och att i Dalmatien ägde blott tre städer och tre kloster flera kyrkliga böcker, nämligen Evangelieboken, Apostlagärningarna, Åttatonsboken, Månadsböckerna, Psaltaren och Tidegärden. Enligt en klosteranteckning från1800-talet existerade då fortfarande en improviserad skola, där pojkar kunde lära sig till präster på "gammaldags vis" ur kyrkslaviska böcker. Även om det serbiska prästerskapet i Serbien ännu i slutet av 1700-talet kunde vara relativt lite bildat vetenskapligt och allmänt kulturellt och till och med stundtals svagt skrivkunnigt, var det ej efterblivet då det gällde prästarbetet och det religösa ansvaret. De var starka förebilder för folket genom sin fasta tro på seger i kampen för religionsfrihet och politisk frihet från turkarna.

Den stora migrationen

Serbernas situation i Serbien under turkarna blev allt svårare, och år 1690 gick en stor flyttningsvåg (vélika séoba) genom landet. Över 100.000 serber från alla samhällsklasser och yrkesgrupper gick över gränsen till det österrikisk-ungerska imperiet under ledning av patriarken Arsenije III Carnojevic. Kvar blev bönder, herdar, bergsbor och människor från avlägsna trakter. Överflyttningen skedde med Wiens goda minne eller rent av på dess inbjudan, då serberna kunde utgöra en effektiv sköld mot en hotande turkisk invasion. Serberna hade dessutom erfarenhet av strider mot denna fiende. Serberna höll samman i det nya landet, och de bildade egna områden på de större orterna. De erhöll ett stort mått av autonomi och kunde leva relativt fritt både politiskt och religiöst, på papperet. En del serber av adligt ursprung lyckades i det nya landet komma in i och upp i den österrikiska adeln. Det var denna grupp serber, som lättast assimilerade sig och glömde sina serbiska åligganden.

Den kulturella nivån sjönk starkt i de serbiskbalkanska områdena, medan den serbiska kulturen blomstrade och utvecklades i norr i kontakten med Västeuropa.

Den katolska kyrkan hade ett starkt fäste i Österrike-Ungern, och dess unionistiska strävanden var märkbara för den serbiska befolkningen. Trakasserier och förföljelser förekom under hela 1700-talet, och 1751-1753 emigrerade en stor grupp serber till Ryssland. Den kvarvarande serbiska befolkningen erhöll slutligen religiös frihet år 1781 och politisk år 1791. Under hela den österrikisk-ungerska tiden stärktes den serbiska kyrkans makt i de serbiska områdena, då kyrkan sågs som en enande symbol för serberna mot den omgivande katolska världen. Korruptionen inom kyrkan var dock stor. Många präster och munkar var obildade, de läste och skrev dåligt eller inte alls. Folk kunde köpa sig kyrkliga befattningar. Slitningar inom kyrkan var vanliga. Detta var en kärkommen anledning för den österrikisk-ungerska överheten att ingripa för att återställa ordningen och på så sätt begränsa den serbiska kyrkans makt.

Boken och undervisningen

Under medeltiden utgjorde de serbiska klostren centrum för framställning av böcker. Det rörde sig främst om liturgiska handskrifter. Även efter turkarnas invasion fortsatte denna tradition. Tryckerier uppkom aldrig på serbiskt område - ej heller på bulgariskt - vid den tid, då det övriga Europa såg de första tryckta böckerna. Det första serbiska tryckeriet på serbisk mark kom först på 1800-talet. Samma förhållande gäller för Bulgarien.

Efter flyttningen till Ungern fortsattes vid sekelskiftet den medeltida handskriftstraditionen i Szent Endre nära Buda, och den leddes av en serbisk munk från klostret Rac vid namn Kíprijan Racanin. Där arbetade han och andra munkar med kopieringsarbeten. Kiprijans främsta insats var att överföra till serbisk kyrkslaviska en banbrytande ABC-bok skriven på ryskkyrkslaviska år 1701 i Moskva av Fjodor Polikarpov. Den mest namnkunnige av Kiprijans medarbetare var Gavrilo Stefanovic Venclovic. Han var verksam fram till 1746, och hans stora insats ligger i att han i sina böcker förutom serbisk kyrkslaviska använde även folkspråket serbiska.
Före Venclovic hade skriven serbiska använts blott som kanslispråk - en tradition som gick tillbaka till medeltiden. Under den ungerska tiden levde traditionen vidare, men med tiden blev kansliserbiskan mer och mer nedtyngd av latinska ord i tysk och ungersk dräkt.
Den talade serbiskan i Ungern influerades naturligt nog av tyskan och ungerskan, medan den i det av turkarna ockuperade Serbien påverkades av turkiska lånord. Behovet att forma ett nytt levande gemensamt serbiskt litteraturspråk blev med tiden allt mer uppenbart. 
Undervisningen under den österrikisk-ungerska tiden. Vid slutet av 1600-talet fanns troligen en del skolor - åtminstone på de större orterna - i Serbien liksom i Grekland.

Genast serberna kom till sitt nya land kände de behov av egna skolor. Trots löftena om rättighet att fritt utöva sin religion kände sig serberna förföljda. Patriarken Arsenije gjorde flera framställningar till de styrande i Wien om att få inrätta serbiska skolor men fick alltid avslag. Samma resultat mötte förfrågningar om inrättande av ett serbiskt tryckeri. Den katolska monarkin i sina unionistiska strävanden sökte själv börja skolundervisning bland serberna, vilket dessa dock motsatte sig. Serberna började en provisorisk undervisning i kyrkans hägn med präster som lärare. Dessa var läskunniga men ofta ej skrivkunniga. Läroböcker fanns inte, då serberna inte ägde något tryckeri. Någon enstaka gång kunde de få låna tryckeriet i Trnava i Slovakien, vilket var det enda tryckeriet i hela monarkin som hade kyrilliska typer. Det bör påpekas, att detta tryckeri dessutom var i den katolska kyrkans regi.

Kyrkan själv hade svårigheter att få liturgiska böcker. De gamla serbiska och venetianska utgåvorna gick ej att få tag i, och de habsburgska myndigheterna förvägrade serberna att importera böcker från det ortodoxa Kiev och Moskva.

De första lärarna

Inför dessa svårigheter vände sig metropoliten av Belgrad, Mojsije Petrovic (1677-1730) ,till Ryssland om hjälp. Han skrev ett brev till Peter den store i september 1718, där han beskrev den fara den ortodoxa tron utsattes för i det katolska Österrike-Ungern. En förnyad bön om hjälp sändes i oktober 1721, och denna gång bönhördes han. Liturgiska böcker kom liksom utsmyckningar till en tänkt ortodox kyrka i Belgrad. Vidare hade man begärt att få två utexaminerade lärare, vilket var något svårare att åstadkomma.

År 1724 utsågs M.T.Suvorov i Moskva till lärare i Serbien. Han anlände 1726 till Sremski Karlovci och började sin verksamhet, som inte gick utan gnissel eller problem. Han var en lärd man med gedigna kunskaper i latin, grekiska, kyrkslaviska, tjeckiska, tyska, franska. Skolan förde en ambulerande tillvaro - än i Belgrad än i Sremski Karlovci. Den politiska situationen tillsammans med olika intriger inom kyrkan försvårade Suvorovs arbete. När metropoliten Mojsije avled stod Suvorov utan någon enda supporter. Den nye metropoliten ville inte veta av vare sig honom eller skolan. Suvorov lyckades dock få kontakt med Kievakademien, som sände honom sex nya lärare. Dessa var pedagogiskt utbildade och bedrev en framgångsrik
undervisning bland serberna. Småningom grundades en latinsk skola, som utbildade ett slags prästlärare. Mellan åren 1721-1762 sändes ett trettiotal serbiska ungdomar till den andliga akademien i Kiev för att där studera till lärare för vidare gärning i Serbien.

De ryska lärarna i de serbiska områdena och de serbiska ungdomarna vid Kievakademien undervisade respektive undervisades på och i ryskkyrkslaviska, vilket innebar att serbiskkyrkslaviskans betydelse avtog, och omkring 1740 var rysk kyrkslaviskan det dominerande språket både i skolan, kyrkan och litteraturen. Både Suvorov och de därefter kommande lärarna var missnöjda med de serbiska elevernas uttal, då dessa av naturliga skäl använde sitt eget språks, serbiskan, fonetiska lagar vid uttalet av rysk kyrkslaviskan.

De första skolböckerna

Av den inventarielista som finns bevarad kan vi se vilka böcker Suvorov hade med sig, när han kom från Moskva: -400 st. ABC-böcker på kyrkslaviserad ryska av F. Prokopóvitj, tryckt i St Petersburg 1:a utg. 1720 och 2:a utg. 1722. -100 st. grammatikor på kyrkslaviska av M. Smotrítskij i nyare utgåva av F. Polikarpov i Moskva 1721. -10 st. trespråkiga lexika (kyrkslaviska- grekiska- latin) av F. Polikarpov, Moskva 1704. ABC-boken tryckte serberna om tre gånger, 1726, 1727 och 1734, på tryckeriet i Rámnic i Valakiet. Det andra tryckeriet med kyrilliska typer, i Trnava, var nu i katolikernas händer. Grammatiken trycktes också om i Ramnic år 1755.

På grund av turkarnas ockupation av serbisk mark och tack vare att Valakiet klarade sig undan turkarna, kunde tryckeriverksamhet bedrivas i detta land. Detta förhållande utnyttjades av både serber och bulgarer.

Serbiska ABC-böcker

På grund av den politiska situationen på serbiskt område under medeltiden och ända fram till mitten av 1800-talet kunde inte det intellektuella och kulturella livet utvecklas i normal ordning. Böcker fick ej publiceras eller tryckas inom landets gränser. Av denna anledning sökte sig författare, tryckare och konstnärer till grannländerna. Tryckerier som anlitades för serbiska ändmål - och även bulgariska - låg företrädesvis i Venedig, Wien, Bukarest, Brásov och andra valakiska orter.

Med vetskap om dessa tryckeriers existens är det lättare att förstå att den kulturella utvecklingen kunde fortgå och att den serbiska - och bulgariska - ungdomen kunde få undervisning i sitt modersmål. Läs- och skrivkunnigheten bedrevs och till och med utökades i Serbien och i Habsburgmonarkien trots att bokimporten från Ryssland blev omöjlig.

På grund av den mycket spända situationen i dagens Serbien (febr.1992) har jag hittills ej kunnat utnyttja det forskningsstipendium jag förra våren erhöll från Svenska institutet att använda under läsåret 1991-1992. Som en beklaglig följd därav kan jag här ej redogöra för den serbiska ABC-bokstraditionen utifrån egna efterforskningar. Här redovisas de rön som varit möjliga att ta del av från Kungliga biblioteket och Uppsala Universitets Bibliotek. En förteckning över kyrkslaviska, serbiska och latinska ABC-böcker finns tryckt i Paul Jos. Sáfariks stora verk "Geschichte des Serbischen Schriftthums" , och jag återkommer till denna förteckning. Verket kom ut redan år 1865 och är därför ej fullständigt. Nya upptäckter har gjorts, och det hittills största beskrivs nedan.

ABC-bok

Fram till 1903 var det ingen forskare som visste, att den första serbiska ABC-boken faktiskt trycktes så tidigt som år 1597. Det var lingvisten Lj. Stojanovic, som publicerade denna nyhet i sin tidskrift "Prílozi ka bibliográfiji stárih stámpanih knjíga". Själv hade han fått sig tillsänd en kopia av boken av tidningsmannen och översättaren O. Gluscevic. Denne hade i sin tur år 1893 hos sin bekant, den ryske konsuln i Skádar, I. Krilóv, fått se originalet - det var den andra utgåvan- , som tillhörde konsuln. Senare sände ryssen en kopia av ABC-boken till Gluscevic för att denne skulle låta trycka den, vilket han dock inte gjorde. Han sände kopian vidare till StojanoviÊ, som gav ut den i Kolo, V, 1903. Gluscevic hade lovat StojanoviÊ att berätta hur den ryske konsuln fått tag i boken. Tyvärr dog han dessförinnan, och därför vet vi idag ej hur den publicerades en gång : separat eller tillsammans med någon annan bok.

I slutet av 1500-talet verkade en tid i Venedig den serbiske typografen och munken Inok Sava från klostret Decani i Serbien. Han arbetade på G. A. Rampazettos tryckeri. Året 1597 var ett produktivt år för Sava, då han gav ut tre böcker med kyrilliskt alfabet -för övrigt troligen de enda kyrilliska böcker Rampazetto över huvud lät ge ut. Den 19 maj utkom Zbornik /Månadsböckerna/, och 20 och 25 maj första respektive andra utgåvan av Bukvar /ABC-bok/.

Denna ABC-boks märkliga historia är inte slut med detta. Det enda exemplaret av den första utgåvan förvarades på Nationalbiblioteket i Belgrad, men vid den stora branden där under kriget, 6 april 1941, brann den upp. Tursamt nog hade man gjort en handskriven kopia av den, som dock också brann upp vid samma tillfälle.

Nationalbiblioteket förvarar numera originalet till den andra utgåvan, inhandlad i Dubrovnik år 1921 av en ingenjör M. Dimitrijevic. ABC-boken, som är titellös, består av fyra blad med måtten 7,8 x 10,1 cm. Varje sida har 15 rader. Originalet är i dåligt skick. Texten är skriven i svart och rött. Bladen 1-4 innehåller bokstäverna (37 st.) från "a till ö", därefter följer vokalerna, därpå stavelser i olika utförande och slutligen bokstäverna med deras ordbenämningar. Bladen 5-8 innehåller traditionella böner (bl.a. Fader vår), därefter följer räkneorden representerade av de kyrilliska bokstäverna med speciell markering. Sist återges uppgifter om tryckort, tryckår och tryckare.

Denna ABC-bok är en serbisk bibliografisk raritet av högsta dignitet och utgör en skatt i den serbiska kulturhistorien, då den är den första bok där det serbiska (serbiskkyrkslaviska) språket lärs ut. Vidare representerar den en självständig syn på pedagogik och metodik, då den lade vikt vid ljudet och inte bara bokstäverna, som M. Kicovic understryker.

Diaspora, nummer 4, Juli - Augusti 2001
________________________________
Margareta Attius Sohlman är författare, slavist och forskare, nu vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Umeå universitet. Under studietiden läste hon i Zagreb (1964-65), vidare tilldelades hon ett flertal stipendier i dåvarande Jugoslavien (bl.a. Zadar, Split, Beograd).
På senare år har hon specialiserat sig på frågor rörande kultur- och religionsgränser mellan västlig (katolsk och protestantisk) och östlig (ortodox) tradition i Europa. I år publicerades hennes bok "Tro och tanke i Europas mitt" (Carlsson Förlag), där dessa frågor analyseras. Margareta Attius Sohlman har nu påbörjat ett projekt, där denna frågeställning koncentreras till Balkan. I detta syfte gjorde hon förra våren ett studiebesök i Sarajevo, och i juni denna sommar besökte hon nordöstra Grekland för att se de trakter där det muslimska, ottomanska väldet en gång trängde in i Europa.